Det som händer sedan följer nästan alltid samma mönster.
I början försöker man fortfarande förklara det:
”Jag är bara stressad.”
”Jag är trött.”
”Idag passar det bara inte.”
Men förr eller senare märker man:
Det är inte bara en dålig dag.
Och då börjar många kvinnor undvika situationer.
”Jag hoppades ibland att han bara skulle somna.”
”Jag försökte att inte släppa till för mycket närhet, för att jag visste vart det var på väg.”
Och ibland händer också detta:
”Jag gjorde det ändå… men ärligt talat väntade jag bara på att det skulle vara över.”
Det är inget kvinnor säger lättvindigt.
Och det är precis där det verkliga problemet börjar.
Förr eller senare frågar han mindre.
Och många kvinnor säger till mig:
Det var det ögonblicket som kändes svårast.
Inte bristen på lust.
Utan tystnaden efteråt.
Han kanske tänker:
”Tycker hon inte att jag är attraktiv längre?”
Hon tänker:
”Jag vet att det inte beror på honom… men varför känns det då som det?”
Och båda slutar prata om det.
För att det till slut känns för stort.
Det som händer sedan känner många igen:
→ Man bokar en semester i hopp om att det ska hjälpa
→ Man köper nya underkläder
→ Man försöker planera in ”mer tid för varandra”
→ Man säger till sig själv: ”Vi måste bara... oftare”
Och förr eller senare kommer tanken:
”Det känns bara som ett arbete.”
En patient, 43, skrev till mig:
”Jag har ansträngt mig länge och bitvis tvingat mig själv till sex… av rädsla för att förlora honom.”
Och sedan den här meningen:
”Jag kände till slut inte igen mig själv längre.”
Det är inget enstaka fall.
Det är något som händer mycket oftare än vad de flesta tror.
Och nästan ingen pratar öppet om det.
